Det pratas om döden.
Snabba Promenaden har skrivit ett begravningstal som skoluppgift.
S P läser talet för Frolle och båda gråter. Texten trycker tydligen på gråtknappar.
Jag känner själv att jag blir lite ledsen när jag tittar på dom två. Dom ser så övergivna ut.
Frolle och Snabba Promenaden gråter för att dom minns döden.
Människor har svårt att prata om döden.
Hundar pratar inte om döden. Vi kan som bekant inte prata.
Vi lever med döden, varje dag.
Vi ser döden dagligen. På människornas tallrikar. I rännstenar, i rabatter, på gräsmattor.
Små djur dör hela tiden. Mina mattar dödar nästan nåt skafferidjur varje dag.
Jag dödar hönor om jag bara får en chans.
På landet ser jag döda möss och jorden är full av ben som tillhör djur.
Ändå har människor svårt för att tala om de döda, sin egen död eller sina husdjurs död.
Äter människan djur för att slippa tala om döden. Som tröst, menar jag. Ni tröstäter djur, så är det nog. Eller? Så här tror jag:
Det som dör kommer tillbaka på något sätt. Som en cirkel ungefär. Eller en korvring!
Lite funderingar så här på kvällskvisten från er RAFFA
Ps. Kolla mina vidotips för att få lite sprall i benen!
1 kommentar:
jag tror att man måste tala om döden för döden är en del av livet,varför har dom det som uppgift i skolan att skrivaa om döden. Man vill väl skriva ett tal till nån man känner..Vi vet juså väldigt lite om döden, det måste vara svårt för snabba promenaden att tala OM DÖDEN NÄR HON ÄR SÅ UNG. sJÄLV VAR JAG GANSKA OFÖRBEREDD NÄR MOR DOG, fästän mor dog senare än far. Men jag vågade titta och förstå på ett annat vis.
Döden är onte farligt,
Anitakompis
Skicka en kommentar