Livet fortsätter tills det tar slut!

Jag vill prata om ensamhet.

När jag var på landet idag så råkade jag dåsa till bland maskrosorna:

Det är så många som är ensamma.

Ofrivilligt ensamma.

Det är så många som inte kan vara ensamma.

Som inte står ut med att vara själva.

Ensamheten skrämmer dom.

Det är många som bara är ensamma på toaletten, knappt det.

Dom ofrivilligt ensamma är det lag att tycka synd om.

Visst är det så?

De gamla.

Inte alla gamla, lyckligtvis

Människornas gamla föräldrar.

Barnen som aldrig kommer.

Eller barnen som kommer alldeles för sällan.

När dom kommer så kommer dom inte på rätt tid eller så är det rätt tid men det är ändå fel.

Dom gamla är arga för att barnen aldrig/sällan, kommer.

Det finns barn som kommer varje dag. I ur och skur.  Det är ändå inte bra.

Vad är bra!!!????

Att alla inte är likadana.

Dom gamla pratar om sig själva.

Barnen berättar om världen utanför.

Dom gamla pratar bara om sig själva.

Barnen lyssnar och känner sig sårade.

Barnen åker hem till sig och pustar ut och laddar inför nästa träff.

Barnen älskar de gamla.

Dom gamla älskar nog också barnen fast dom aldrig säger det.

De gamla är i sina egna huvuden.

De gamla lyssnar inte längre

De gamla har tappat sin nyfikenhet. Dom vill inget veta från barnen.

Dom vet redan allt.

Det är synd att dom  inte vet hur man skall uppföra sig när barnen kommer.

Det är bra att vara ensam med jämna mellanrum.

Att få tänka.

Att få dela sina tankar.

Det är kanske därför dom är ensamma?

Jag vaknar tvärt.....

Det är tur att min flock fortfarande är nyfikna. 

Jag i alla fall!

Sen det här med att lyssna...OK, ska bli bättre, promiso

Raffa